FRÖET

Förundran och resiliens: Förundran öppnar våra sinnen för världen med nyfikenhet och vördnad. Att möta livet som en väv av sammanlänkade rörelser och osynliga krafter skapar resiliens — en förmåga att följa med, anpassa sig och återhämta sig utan att förlora integritet. När vi låter oss beröras av skönhet, mysterium och oväntade upplevelser, blir vår relation till världen rikare. Att vårda förundran är att vårda vår plats i Väven.

Att ha en regelbunden praktik av förundran - att aktivt söka upp känslan så som vi övade på vid Tallholmen - kan alltså vara både en stärkande och förebyggande praktik för vår egen resiliens. Samtidigt stärker den här typen av praktiker vår ödmjukhet och vår förmåga att lyssna till de mer än mänskliga tror jag. På sikt kan vi hoppas att detta bidrar till ett mer resilient ekosystem där människan är en del av, istället för en härskare över naturen.

Förundran har också visat sig i vetenskapliga studier bidra till stärkt resiliens och att minska depressiva symptom. Nedan hittar ni länkar till några av dem.

https://www.frontiersin.org/journals/psychology/articles/10.3389/fpsyg.2022.840944/full

https://www.nature.com/articles/s41598-025-96555-w

https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/40148569/

https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/37040371/

Deklarationer som frön: Deklarationer är så kallade “speach acts”, dvs uttalanden som initierar handling och rörelse. När vi formulerar deklarationer utifrån en somatisk ingång säger vi att vi “ÄR ett åtagande” istället för att vi gör ett åtagande. Genom att säga att vi ÄR vårt åtagande tydliggör vi att vi vill förkroppsliga, praktisera och leva vårt åtagande. Vi vill vara förändringen som vi vill se. Detta gör vi genom att öva oss på nya praktiker, nya sätt att vara i världen, med andra och med oss själva. Utifrån en somatisk ingång räcker det inte att kognitivt förstå att vi behöver förändring eller vilja förändra något - vi behöver också öva oss att göra annorlunda. Ord behöver bli handling och hela vår soma behöver vara med i processen, inte bara vårt intellekt.

Så här i Fröets tid, när vi är i vårvintern - fröna i marken väntar med all sin riktning inom sig redo att ta form när våren kommer - då är det dags att formulera deklarationer. Åtagande har vi förstås redan många i vårt liv och många av oss har längtor på flera områden som vi skulle vilja förkroppsliga, men för kursens skull väljer vi ut ett par deklarationer som vi kan arbeta med för att öva. Det finns dock inget som hindrar oss att ha flera deklarationer privat eller längre fram. 

Det kan vara frestande att vilja börja växa direkt när fröet satts i marken, smacka igång växtlamporna och skynda fram förändringen när vi väl har formulerat våra åtaganden. För den här processen vill jag dock uppmuntra oss att ta det långsamt och följa årets rytm. När vi väl har formulerat våra deklarationer, låt dem ligga och götta sig i jorden och landa i våra kroppar. Nästa gång vi ses har vi klivit in i Eldens tid. Då börjar det bli dags för action, i samarbete med krafterna som väcks i naturen och de små gröna som sticker upp ur jorden. För nu gäller tålamod och långsamhet - landa med våra frön och våra deklarationer.

Deklarationer för det kollektiva och det personliga: Vi har alla olika förutsättningar och kapacitet genom livet att åta oss att bidra till det kollektiva. Egentligen hänger de förstås alltid ihop, det personliga och det kollektiva. En deklaration om att bidra till det kollektiva kan visserligen handla om att vilja bidra till förändring på global skala men ofta, när vi utgår ifrån vad vi som individer kan förkroppsliga, handlar det mer om att vara en liten bita av en lokal förändring, som sedan kan får sprida sig ut i Väven genom andra människor, mer än människor och ickefysiska krafter. Precis som Joanna Macy pratar om att vi inte alla kan göra och vara bra på allt samtidigt i den större omställningen, måste vi förstå att vi som individer aldrig kan rädda världen själv, hur många etiska val vi än gör i vardagen. Inte ens hjältarna i myterna och sagorna skulle klara sitt uppdrag utan stödet från tusentals relationer med människor, djur, växter, väsen och krafter.

När vi förstår att vi är en liten del av Väven blir det lättare för oss att hitta vår unika plats i den. Vi kan då börja formulera åtaganden och deklarationer som utgår ifrån vår alldeles unika erfarenhet och inre livston, samtidigt som vi tar i beaktande de förutsättningar vi har just här och nu. Kanske skulle det kunna vara ett sätt att leva i linje med vår örlog i dag.

Då kan en deklaration för det kollektiva till exempel vara ett åtagande att:

• bidra till att utveckla gåvoekonomi i sitt lokalområde

• se sina medmänniskor som värdefulla och kapabla trots olika föräutsättningar

• inspirera människor att vara mer i kontakt med naturen

• stötta sina grannar när de har det svårt

• öka människors förståelse för hur kolonialitet påverkar oss idag

• lära barnen i sitt liv att lyssna på träd och stenar

• ge sig själv tid för återhämtning för att kunna fortsätta bidra till andra

Deklarationer som är mer personligt orienterade kan också se ut på många olika vis beroende på vad som är levande i dig just nu, vad du längtar efter och vad som behöver helas eller sättas i rörelse.

Personliga deklarationer kan till exempel vara ett åtagande att:

• möta sin skam med kärleksfull nyfikenhet

• leva ett liv i förundran och i kontakt med mysteriet

• göra utrymme för sig själv i vardagen

• låta sig själv bli älskad

• låta sin kropp guida en

• förkroppsliga ömsesidigt beroende

• kärleksfullt utforska de mörkaste sidorna hos sig själv

• utveckla sin relation till sina förlevande

I det stora bidrar som sagt de personliga deklarationerna också till det kollektiva om vi utgår ifrån att vi alla har en unik livston och gåva till världen - då tjänar det kollektiva på att vi tar hand om oss själva, att vi får kontakt med, utforskar och hedrar den här unika inre riktningen.

En personlig erfaranhet jag har och som jag verkar dela med många jag pratat med, är att utmattning och utbrändhet kan fungera som ett uppvaknande och en initiering till en djupare kontakt med vår livston. Detta på grund av att utmattningen många gånger uppstått för att vi levet helt ur synk med det som är allra viktigast för oss, vilket kan ses som att vi inte förkroppsligat vår unika gåva och livston.