LUFTEN
Drömmar och fantasier: När vi låter kroppen vara med och drömma händer något - vi fastnar inte i våra rationella delar utan ger oss en möjlighet att formulera något djupare. När vi drömmer och fantiserar utan att begränsas av att vi måste ha en rationell plan kan vi komma åt längtor som vi annars inte tillåter oss att formulera. Det finns så mycket som kan göra det svårt för oss att drömma och formulera vad vi längtar efter; Har vi tillåtits att drömma som barn? Har samhället berättat för oss att sådana som vi ändå aldrig kan få vad vi drömmer om? Eller ser vi så mycket lidande och hemskhet i världen att vi tänker att vi inte har tid att drömma? Kanske tänker vi rent av att drömmar är bortkastad tid jämfört med kraftfulla handlingar.
Men drömmar och fantasier kan vi också se som resonanser av möjliga vävar av livet, som helt nödvändiga frön till handling och riktning. När vi drömmer och fantiserar tillsammans, genom ceremoni, berättelser, drömkartor eller samtal, blir mönstren kollektiva: en gemensam riktning som inspirerar handling med ansvar, närvaro och hopp. För mig utgör drömmande och att formulera vad vi längtar efter en otroligt viktig grundsten i allt förändringsarbete.
Under den här tiden på året, när vi är i den djupaste midvintervilan, gör vi utrymme för att drömma - utan att planera eller göra!
Öde, livsuppgift, kall: Föreställningen att varje människa föds med en unik livsriktning, gåva eller uppgift är spridd i många kulturer och filosofiska traditioner. Nedan följer enågra exempel:
Akan-folken i Gahna talar om nkrabea, den individuella livsväg som bestäms av okra (själens essens). Varje människa har en specifik uppgift som harmoniseras med både släkten och den kosmiska ordningen. I yorubatraditionen i Nigeria betraktas Ori som individens gudomligt valda livsbana. En människa föds med ett personligt öde som kan stärkas genom ritualer och rätt inriktning av livet. Även hos Igbofolket i Nigeria pratar man om en personlig andlig kraft, chi, som bär individens mission och livspotential. Varje människa har ett unikt uppdrag i harmoni med sin chi.
Livsuppgiften ses hos Lakotafolket i Nordamerika som ett ”sacred responsibility” som uppenbaras genom vision quest. Varje individ får specifika uppdrag från andevärlden. Hos Anishinaabe betonas att varje person har en unik livsväg kopplad till relationer och gåvor. Elders talar ofta om att barn bär med sig en ”original instruction”. I Navajokulturen rymmer begreppet hózhó idén att varje människa har ett eget sätt att skapa balans i världen. Livsuppgiften upplevs som en form av relationellt ansvar.
Svadharma inom hinduismen innebär att varje individ föds med en specifik dharma: ett eget ansvar, en livsuppgift och en unik väg som inte kan ersättas av någon annan. Livsuppgift förstås inom Tibetansk buddhism som ett karmiskt mönster. Varje individ föds med särskilda förmågor och uppdrag som realiseras genom rätt praktik och etik.
Platon och stoikerna beskriver varje människas daimon som en personlig vägvisare som formar den individuella livsvägen och den unika uppgiften i kosmos. Genius inom antik romersk tradition representerar varje människas medfödda, unika funktion eller gåva. Människans roll i samhället ses som ett uttryck för genius. Europeiska mystiker och esoteriska skolor (t.ex. i hermetisk tradition) betonar en personlig livsuppgift som följer av själens natur.
Inom Sufismen beskriver fitra den ursprungliga natur som varje människa föds med. Det finns även en idé om en individuell andlig uppgift, en inre väg (tariqa). Mana förstås bland maorierna som en personlig kraft och potential. Whakapapa (släktlinje) ger varje individ en specifik roll i det levande släktnätverket.
Flera traditioner världen över uttrycker alltså idén att varje människa föds med en unik livsväg, en inre kraft eller ande som vägleder, ett specifikt bidrag till gemenskapen eller en kosmisk eller släktbunden förpliktelse.
Det som skiljer dem åt är om livsbanan uppfattas som förutbestämd, relationellt förhandlad, om den uppenbaras genom vision eller praktik eller är knuten till kosmiskt inre väsen.
Fornnordiska källor uttrycker inte en exakt motsvarighet till idén om en specifik medfödd samhällsuppgift, men flera begrepp och motiv ligger nära i funktion. Örlög är det begrepp som jag tycker ligger näsmast. Örlög/ørlog betyder ”ursprungslagar” eller ”förutbestämda grundvillkor”. Det handlar inte om en individuell livsuppgift i modern mening, men beskriver de grunddrag som styr en individs livsbana, medfödda förutsättningar och begränsningar samt kosmiska lagar nedlagda av nornorna vid födseln.
Örlög formar riktningen för livet, men rymmer utrymme för eget handlande. Det kan därför ses som en sorts förutgiven livsväg, även om den inte är kollektivt definierad som en specifik ”roll i bygemenskapen”.
Jag är inte intresserad av att hålla mig strikt till en traditions tolkning utan tar inspiration ifrån flera olika och tycker om att röra mig där jag hittar många liknande paralleller i flera traditioner. Det jag tycker är spännande för oss att undersöka i den här kursen är idén om att vi alla kommer med någon slags grundton till världen - en riktning som vi kan välja att följa eller inte och som kan bidra både i våra individuella liv och till den stora livsväven. Jag tycker också mycket om tanken om att detta är vår gåva att ge till världen och att det är något väldigt vackert, kanske till och med ett ansvar, att dela med sig av sin unika gåva.
Väsen, världar och fylgjan: Många traditioner ser världen som flerskiktad, där det synliga — mark, kroppar, vind — är ett lager bland andra: förfädersvärldar, andevärldar och platser där krafter och väsen rör sig parallellt med oss. I nordisk tradition talas om Yggdrasils grenar och rötter, som binder samman världarna. Liknande synsätt finns hos Andes folk, polynesier, samer och buddhister.
Osynliga väsen är levande närvaro — landandar, förfädersandar, skyddsväsen och tricksters — som formar flöden i väven och påverkar människor, väder och växtlighet. De hedras genom ritualer, gåvor och sånger, inte för att kontrolleras, utan för att relationerna ska upprätthållas.
Människan är del av väven, inte centrum: vi kan vandra mellan lager, tala med olika världar och väva relationer med synligt och osynligt. Ceremoni, drömmar, berättelser och tyst lyssnande hjälper oss att samspela med andra varelser. Att leva medvetet i denna väv är att minnas att världen är större än det synliga.
I nordisk mytologi har vi fylgjan som ett följeväsen som går med oss genom livet och som är knutet till en persons karaktär, styrka eller öde. I de gamla källorna visar sig fylgjan ofta i drömmar eller visoner. I dag kan vi se fylgjan som vår andliga följeslagare som har kunskap om vår örlog och som vi kan inleda och upprättahålla en aktiv relation till för stöd och guidning i vardagen.