MÖRKRET

Träff 1: Mörkret, omvandling, sanning

Lidande och ondska: I många kulturer förstås sådant som ofta förknippas med mörkret som exempelvis lidande och ondska inte som abstrakta moralbegrepp, utan som krafter som uppstår när väven av liv spänns eller bryts eller det cirkulära flödet stagnerar. I fornnordisk mytologi är det disharmoni — inte synd — som driver mörkrets framväxt: när stolthet, sorg eller separation splittrar folk, släkt eller individ, uppstår kaoskrafter som samtidigt är en del av världens rytm.

Liknande perspektiv finns i urfolkstraditioner: sjukdom, olycka och orättvisa ses som resultat av skadade relationer mellan människor, land och andeväsen. I buddhismen betraktas lidande som en inneboende del av existensen, född ur begär och separation, medan afrikanska och karibiska traditioner ofta ser ondska som en störning i den kollektiva väven — något som erkänns och balanseras snarare än förträngs. Kristna och muslimska mystiker betonar också mörkret som en del av helheten; ondskan är ett rop inifrån världen, inte något utanför. Genom ritual, försoning och återkoppling kan väven stärkas igen och livsenergin återfå sitt flöde.

Sorg, vrede och rädsla: Känslor ses i många kulturer som rörelser i väven, signaler om relation, inte privata tillstånd. Sorg delas kollektivt och rituellt och erkänns som ett grundläggande behov snarare än en emotion: en sång, ett rop, en dans återför det trasiga till väven. I fornnordiska sagor hedrar klagan och minnessånger banden mellan människor och värld.

Vrede är en helig eld, som uppstår när något i väven kränks. I många samhällen är den nära kopplad till omsorg: den markerar vad som är heligt och måste skyddas. Rädslan, å sin sida, är inte en fiende utan en väktare, som i shamanistiska och animistiska traditioner signalerar gränser och behov av uppmärksamhet. Att möta dessa känslor med respekt och närvaro omvandlar separation till läkedom och flöde och blir en start på en förändringsprocess.

Döden och de döda: Döden ses ofta som en passage, inte ett slut. Livet sträcker sig över synliga och osynliga världar, och de döda fortsätter som närvarande krafter. I nordisk mytologi rör sig förfäder mellan världarna, närvarande i landskap, hem och släkt. Liknande perspektiv finns hos afrikanska, japanska och mexikanska traditioner, där förfäder kan hedras genom ceremonier, altaren och drömarbete. Buddhister ser döden som en övergång mellan existensplan.

Gemensamt är att relationer inte upphör; de kan hedras, tilltalas och lyssnas till. Ceremoni, sång och kroppslig närvaro gör minnet till mer än minne: ett rum där världar möts och där väven av liv fortsätter att vibrera. Det som ofta är tydligt i kulturer med stark relation till de förlevande är att dessa relationer bidrar med visdom och guidning. Genom att kalla in och erkänna vår relation till våra förlevande kan vi både få syn på arv vi fått som begränsar eller tynger oss samt de gåvor, styrkor och visdomar som våra visa och välmående förlevande har att erbjuda oss.

Animism och relationer: Den här typen av kosmologier utgår ifrån en världssyn som vi i Sverige idag skulle kalla animistiskt dvs att allt i världen är liv och har en sorts själ eller ande. Att se på världen som besjälad och levande gör något med vår relation till allt runt oss. Vi påminns om att vi människor varken står i centrum, ovanför eller utanför världen. Vi är en liten del i en stor livsväv och vi är ständigt i relation. Går vi tillräckligt långt tillbaka i tiden har alla människor förlevande i sina blodslinjer som har levt animistiskt och om vi utgår ifrån hela människans historia är animism det normativa. Så som vi lär oss att se på och vara i världen idag är inte särskilt gammalt. Många menar idag att det vi kallar för animism är människans ursprungliga sätt att vara i världen och något vi och världen skulle må bra av att återknyta till.

När vi står inför svårigheter och utmaningar både på ett privat och ett globalt plan tvingas vi genom det här sättet att vara i världen, att inse att vi inte kan lösa våra problem själva, var sig som individer eller som art. Vi behöver varandra och vi behöver de mer än mänskliga, både de fysiska och de ickefysiska för att tex hitta vägar vidare från de katastrofer som moderniteten lett till. På ett personligt plan kan det att ha en aktiv relation till en vis förlevande, ett kraftdjur, en gudom, en växtallierad eller en fylgia hjälpa oss igenom förändring, utmaningar och svårigheter.

Intuition och vetande: För att stärka våra relationer med de mer än mänskliga behöver de flesta av oss öva upp vår intuition, vår förmåga att lyssna och veta med hela vår soma. Soma i det här sammanhanget definieras som hela den levande varelsen - vårt förkroppsligade själv - dvs kropp, sinnen, tankar, känslor, beteenden som en helhet. De flesta av oss har vuxit upp och lever i en kultur där vi inte lär oss använda vår intuition - snarare har den här typen av vetande hånats, förminskats och fördömts. Vi har lärt oss separera kropp, själ och tankar och att tankar och rationellt tänkande är det som är mest värdefullt. Genom kursen kommer vi genomgående öva upp vår intuition, främst genom att återknyta till kroppens klokhet, för att på så vis kunna stärka och fördjupa våra relationer i livsväven.

Sång till dom gamla

Väldiga visa vilda ur jord

visa mig världen dom gamla förstod.

Vänliga visa gamla i jord

visa den klokhet som far i mitt blod.

Blodet som rann i min mormors mor

modet jag fann i de gamlas ord.

Orden sprang fram när på berget jag stod

klokhet jag fann hos dom vilda ur jord.