Existentiell hälsa

Idag läser jag Folkhälsomyndighetens slutredovisning om Existentiell hälsa och folkhälsa, och funderar över vad detta begrepp betyder för mig.

Jag växte upp i en sekulär kultur och en strängt ateistisk familj. Man skulle kunna säga att min uppväxt präglades av, inte bara avsaknad av andlighet och utrymme för existentiella frågor, utan också av uttalad misstänksamhet mot allt vad andliga praktiker och upplevelser kunde tänkas innebära. Detta tog sig främst uttryck genom benhårda politiska ställningstagande mot organiserad religion - vi var medlemmar i Humanisterna och jag åkte på humanistiskt konfirmationsläger som femtonåring. Jag delar fortfarande vissa värderingar med Humanisterna, exempelvis värdet med en sekulär stat, intresset för vetenskap och att etik och moral inte behöver grundas i religion. Men det jag funderar på idag är hur detta påverkade mig, ett barn som från väldigt tidig ålder hade både existentiella frågor OCH andliga upplevelser. Vad gjorde det med mig att det inte fanns någon annan människa i min närhet som var beredd att lyssna och utforska tillsammans med mig?

En sak jag vet är att jag på grund av detta sökte mig till de mer-än-mänskliga för stöd och samhörighet. Även fast jag inte alls kunde formulera det då, och inte kognitivt var medveten om det, var det i skogen jag kände att det fanns något mer än människan, något riktigt och sant. Där fanns skönhet, förundran, samhörighet och kommunikation bortom ord. Genom hela livet har det fortsatt vara till skogen, träden och örterna jag har gått, när tillvaron känts som tuffast.

Förutom skogen hade jag också musiken och dansen, som från tidig ålder blev mitt viktigaste verktyg för att känna livet. Inte heller här var det något jag kunde formulera som barn, men jag visste med hela min varelse, att när jag lyssnar på musik och låter den ta form genom mig, då händer något viktigt, som är större än mig och som jag inte vill vara utan.

Med detta sagt växte jag också upp med en tydlig inre konflikt mellan min rationella, humanistiska, vetenskapstroende uppfostran och mina egna levda erfarenheter och frågeställningar. Det bidrog till att jag inte kunde formulera mig kring mina upplevelser och frågor men även till att jag ifrågasatte och gömde de erfarenheter jag hade. Jag minns väl de få gånger jag försökte lyfta mina existentiella frågor eller dela mina andliga erfarenheter med andra – skammen jag kände när det jag berättade i bästa fall möttes med oförståelse eller bortviftande (min familj) och i värsta fall med hån (jämnåriga kamrater).

Men jag minns också ett helt avgörande möte som ung vuxen, med en vän som utmanade mina tankar om att själen inte existerar. Hennes fråga var enkel och uppriktig “Men känner du inte själen när du dansar, eller när du är ute i skogen?”

Jag minns att jag började gråta. Det var så enkelt att svara ja. Så självklart. Det hade aldrig slagit mig att detta kunde vara “grejen”. När jag dittills hade tänkt på andlighet hade jag tänkt på tro och dogmer, människor som har fått uppenbarelser, människor som blint följer en guru, människor som vänder sig bort från världen och som dömer andra, kolonialism, hat och våld. Det där med själen var kopplat till himmel och helvete och det var, och är, inget jag tror på. Men där och då började jag förstå att det där med andlighet kanske mer handlar om direkt levd erfarenhet - i relation till livet - det behöver inte vara grandiost eller kopplas till en hel kosmologi och det behöver inte handla om att TRO.

När jag idag läser om existentiell hälsa och att Folkhälsomyndigheten kommit fram till att detta är en viktig del av folkhälsan, funderar jag också över vad det gör med befolkningen i stort att leva i en kultur med ateistiska normer, en världsbild där människan i princip är ensam i universum (allt annat är bara kulisser eller resurser) och rationalitet, mätbarhet och evidens är det enda som räknas som verkligt.

Förutom att det förstås kan bidra till diskriminering på grund av religiös tillhörighet funderar jag på om det inte också bidrar en hel del till den ökande psykiska ohälsan och ofrivilliga ensamheten vi ser idag. (Något som Folkhälsomyndigheten också har utrett de senaste åren). Jag tänker att många av oss, i vår längtan efter frihet från de förtryckande system som uppstår när religion blir maktmedel för stater, har slängt ut barnet med badvattnet. Och nu står vi här med en växande existentiell ensamhet och psykisk ohälsa och vissa av oss kanske till och med säger saker som att ”Jag önskar att jag kunde tro”.

Några av oss kanske faktiskt hittar hem till kyrkan eller moskén, en tendens vi också kan se bland unga i Sverige idag . Några andra letar sig tillbaka till förkristna traditioner och söker kontakt med äldre seder, gudinnor och gudar. Men för många av oss är det inte här vi hittar utrymme att utforska.

Folkhälsomyndigheten sammanfattar några centrala existentiella perspektiv kopplat till hälsa i dagens Sverige:

- Att uppleva mening i livet

- Att vara i relation till sig själv, andra och naturen

- Att känna sammanhang och trygghet

- Att uppfatta sig vara en del av någonting större

Jag tänker att detta kan ske på så oändligt många vis och det är precis så som det ska vara. Jag funderar också på hur jag själv kan bidra till att fler av oss människor hittar vår plats i livsväven. Är det något jag vill göra med det jag erbjuder via Ekosoma så är det nog detta: Att bidra med rum och stöd för utforskande, för alla oss som inte hittat till en specifik tradition eller religion, men som längtar efter mer kontakt med Livet och som vill fråga dom stora frågorna.