Ondska, urskiljning och förkroppsligad etik

Idag minns jag ett samtal med en vän där jag fick frågan om jag trodde att ondska finns. Det här var många år sedan, och jag minns att jag utan tvekan svarade att jag inte tror på ondska – alls. Med det menade jag inte att destruktivitet inte existerar, utan att ondska inte är en essentiell kvalité eller en metafysisk kraft i världen.

För mig var “ondska” snarare ett moraliserande ord vi människor använder för att beskriva beteenden som orsakar lidande, ofta på ett sätt som döljer de bakomliggande orsakerna. Redan tidigt fanns detta med mig: båda mina föräldrar mötte i sitt arbete barn och unga med mycket destruktiva beteende, och en återkommande förklaringsmodell i min uppväxt var att den som skadar andra ofta är den som själv lider mest. Den idén formade ett slags intuitiv motvilja mot förenklade moraliska etiketter.

När jag senare utbildade mig inom Nonviolent Communication (NVC) fick detta språk ytterligare form. Jag övade dagligen på att omvandla bedömningar av andra till observationer, känslor och behov. Människors handlingar började framstå mindre som uttryck för egenskaper och mer som försök att möta behov genom ibland mycket bristfälliga strategier.

Några år senare deltog jag i en folkhögskolekurs där vi fick göra en docka som skulle representera vår inre kritiker, för att sedan bränna den. Jag minns att jag blev illa till mods och smusslade undan min lilla docka i fickan. Jag tyckte plötsligt synd om den.

Det blev tydligt att samma impuls som jag försökte möta empatiskt i relation till andra också uppstod inom mig själv. Jag ville inte reducera eller eliminera delar av psyket, utan förstå dem. Senare praktiker som somatic parts work (baserat på IFS) och tibetansk buddhistisk meditation gav mig mer precisa sätt att möta dessa inre processer. De förstärkte en grundläggande intuition: att demonisering – både av andra och av inre delar – ofta förenklar en mycket mer komplex väv av skydd, reaktioner och relationer.

Här började också en viktig förskjutning ske. Frågan var inte längre bara hur vi ska förstå destruktiva beteenden, utan hur vi överhuvudtaget förhåller oss till det som uppstår i oss och mellan oss.

Genom somatiska praktiker, arbete med nervsystemsreglering och somatiskt förändringsarbete (enligt Richard Stozzi Heckler) fördjupades detta ytterligare. Det blev tydligt att mycket av det vi upplever som val, intention och karaktär också formas av kroppsliga tillstånd, stressresponser och automatiserade mönster. Det som tidigare kunde framstå som stabila egenskaper började istället framträda som dynamiska tillstånd. Det i sin tur försköt frågan igen: från vad en person är, till vad som händer i ett system i en viss situation.

I buddhistisk praktik, särskilt genom lärare som Pema Chödrön, förstärktes en liknande rörelse: fokus flyttas från etiketter och identiteter till själva uppkomsten av impulser, och hur lidande fördjupas genom reaktivitet, greppande och undvikande.

Den kanske mest avgörande förskjutningen kom genom arbete med animistiska perspektiv och rituella praktiker där Daniel Foor, Rebecca Tiger, Robin Wall Kimmerer och Josh Schrei varit viktiga lärare. Här började en annan förståelseram träda fram – inte som en ersättning för psykologin, utan som en expansion av vad “relation” kan betyda.

I denna förståelse är människan inte ett slutet, avgränsat system, utan en plats där relationer, krafter och skeenden möts och tar form. Som Bayo Akomolafe uttrycker det: vi är platser där världen händer. Detta förändrar inte bara hur vi ser på psyket, utan hur vi ser på själva gränsen mellan inre och yttre. Det som tidigare upplevdes som “inom mig” och “utanför mig” blir mer poröst, mer sammanvävt, mer relationellt.

Här uppstod en central fråga: Om världen är levande och relationell på detta sätt – vad gör vi då med det som bryter ner liv?

I detta perspektiv blir det tydligt att det som vi kallar destruktivt inte försvinner som kategori, men det förändrar karaktär. Det blir inte längre något som enbart kan placeras i en individ eller definieras som en essens, utan något som rör sig i relationella fält.

Det kan ta sig uttryck genom människor och mer än människor, relationer, idéer, system, cykler och situationer. Och beroende på kontext kan det behöva mötas på olika sätt: med empati, med gränser, med skydd, med transformation eller läkning, ibland med distans och avståndstagande, ibland med vördnad och tacksamhet. Det avgörande skiftet blir att inget av detta kan avgöras en gång för alla. Det kräver något annat än principer – det kräver urskiljning i stunden.

När jag ser tillbaka på denna utveckling framträder en tydlig förskjutning. Från frågan om ondska finns som metafysisk verklighet, till frågan om hur vi förstår och möter det som uppstår i och genom oss.

Jag skulle antagligen fortfarande ge samma svar som jag gjorde då: att jag inte ser ondska som en essensiell kraft i världen. Men idag upplever jag inte längre att det är en särskilt viktig fråga. Det som istället har blivit centralt är något mer praktiskt och omedelbart: hur vi utvecklar förmågan att urskilja vad som rör sig genom oss i realtid, och hur vi svarar an på det.

Det är här mitt stora intresse har landat och här Ekosoma vilar – i praktiker som tränar denna urskiljning. Praktiker som gör det möjligt att känna skillnad på impulser, tillstånd och riktningar, och att välja vad som ska förkroppsligas i handling, i relation till världen omkring oss.

I den meningen blir etik inte i första hand en teori eller en övertygelse, utan en förkroppsligad förmåga. En daglig träning i att vara i kontakt med det som uppstår, utan att omedelbart identifiera sig med det. Och att kunna agera i linje med det som skapar mer kontakt, mer liv, mer närvaro och kärlek.

Det är i detta skifte – från ontologi till praktik, från definition till urskiljning – som frågan om ondska tappar sin centrala plats. Inte för att den saknar djup, utan för att något mer direkt träder fram: hur vi lever, praktiserar och svarar an i den levande väv där allt hela tiden tar form genom relation.